På Kollektivet Livet förvandlar Lizette Lizette klubben till ett eget universum. Här är musiken inte bara en ljudupplevelse, utan ett statement, en kroppsminne och en queer befrielse i taktformat.
Det är inte många artister som kan få en relativt liten scen att kännas större än en arena, men när Lizette Lizette kliver fram i sitt lekfullt dystopiska glitter så sker något med rummet. Plötsligt är publiken inte längre åskådare. Den blir medskapare.
Elektroniskt drama med hjärtat utanför kroppen
Musiken rör sig i gränslandet mellan EBM, synthpop och klubbig new beat. Det är tungt och dansant, men aldrig cyniskt. Basgångarna bultar som ett hjärta utanför kroppen, samtidigt som Lizettes röst lägger sig som en sårbar kontrast ovanpå rytmerna. När tempot dras ned i de mer kontemplativa partierna öppnar sig en annan dimension — som att stå mitt i ett dansgolv och helt plötsligt känna vem man är, med allt som gör ont och allt som känns rätt.
Queer uttryck med humor och skärpa
Lizette Lizette gör inte scenshow — hen gör queer teater av klubbmusik. Allt är laddat: kläderna, gestespråket, ibland även dansaren som ramar in upplevelsen. Det visuella är lekfullt men aldrig för ytligt. Ironi och sårbarhet går hand i hand, vilket gör att publiken både skrattar och sväljer hårt. När Lizette stoppar upp delar av mikrofonstativet där bak på dansaren är det för att chocka, och chocken blir inte mindre när han sen slickar på stativet. Hen lyckas skapa hård kroppsmusik på riktigt med mjuk politisk kärna, utan att det blir moraliserande. Det är snarare en välkommen bitch-slap mot normer, levererad med ömhet.
Sammanfattning
Det finns artister som gör elektronisk musik, och så finns det artister som skapar elektroniska subkulturer live. Lizette Lizette tillhör den senare kategorin. På Kollektivet Livet blir konserten inte en spelning – den blir ett queer rum där varje ton, look och danssteg är både protest och firande. Resultatet är mörkt glittrande, djupt emotionellt och brutalt dansant.