Moa Lignell – Bio Skandia – Betyg 3
Det är något charmigt motsägelsefullt med att kliva in på Bio Skandia, slå sig ner i de röda biostolarna och vänta – inte på film, utan på Moa Lignell. När lamporna släcks känns det nästan som att en trailer borde rulla igång, men istället stiger hon fram mot piano och gitarren, och lokalen som brukar fyllas av filmens magi förvandlas till ett stillsamt poprum i realtid.
Konserten blir en trevlig stund i det lilla formatet, där hennes röst får ta för sig utan att behöva konkurrera med vare sig påkostade arrangemang eller filmduken bakom henne. Den där lojt beslutsamma rösten som gjorde henne uppmärksammad för flera år sedan har mognat, och i Skandias salong låter den både trygg och avväpnande ärlig.
Låtar som 22 kvadrat och hennes allra första låt, bokrean får en varm, nästan akustisk dagboks-känsla i rummet. Men lika mycket plats får pratet mellan låtarna. Lignell pratar mycket – och gärna. Ibland spolar hon nästan vidare för långt i sina egna tankar, men publiken verkar trivas med det, som om mellansnacken var en del av inträdet. En smått självreflekterande humor, lite funderingar om låtskrivande, små anekdoter – inget revolutionerande, men mänskligt på ett sätt som gör kvällen personlig.
Det blir inte en spelning som lämnar stora avtryck eller överraskar, men kanske är det just poängen. En konsert som känns mer som att ta en fika med någon som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Och i en gammal biograf, där tystnad vanligtvis råder under upplevelsen, får hennes ord och musik märkligt nog mer tyngd än de kanske fått i en vanlig klubb. Ingen film behövdes den här kvällen. Moa Lignell stod för berättelsen själv.