Det var slutsålt, förväntningarna höga och nostalgimolnen täta när Docent Död klev upp på Debasers scen. För första gången sedan 1984 spelade de live under just namnet Docent Död – en detalj som i sig räckte för att göra kvällen historisk för många i publiken.
Spelningen var lika kompromisslös som den var kort: exakt en timme, sjutton låtar, inget lull-lull. Tempot hölls uppe från start till mål, som om bandet var mer intresserade av att beta av ett manifest än att bygga en konsertkurva. Publiken sjöng med i det mesta, ofta högljutt, ibland mer engagerat än bandet själva.
Setlistan lutade tungt mot det gamla, med en enda ny låt inslängd – ett stycke byggt kring ett enkelt na-na-na-mantra som kändes mer som en markering än ett verkligt tillskott. Det var effektivt, men också ganska tomt.
Och kanske är det där problemet ligger. Trots allsången, trots det historiska sammanhanget och trots den febriga stämningen, infann sig aldrig riktigt känslan av att detta var särskilt kul. Det var korrekt, snabbt, ibland högljutt – men sällan berörande. Mer ceremoni än kaos, mer återblick än närvaro.
Docent Död visade att de fortfarande kan stå på en scen och leverera sitt material med disciplin. Men Debaser fick mest uppleva ett väloljat återbesök, inte den livsfarliga kraft som namnet en gång antydde. En snabb timme – och lika snabbt var den glömd.