Det finns musikår som passerar, och så finns det musikår som lägger sig som ett raster över hela tillvaron. 2025 hör till den senare kategorin. Ett år där kalendern långsamt fylldes av spelningar, flygresor, arenor – och en påminnelse om varför livemusik fortfarande är den mest pålitliga formen av eskapism vi har.
Det blev, utan tvekan, ett arenatungt år. Och kanske säger det något om både mig och tiden. Oasis i Cardiff var mer än en konsert – det var ett återbesök i ett kollektivt minne, där varje ackord bar på tre decennier av laddning. Att ett band och några kvällar helt få ta över hela stan, livemusik överallt, och alla är där för att uppleva livemusik. Coldplay på Wembley var exakt det Coldplay gör bäst: ett perfekt koreograferat känslomaskineri som vet hur man når 80 000 personer samtidigt. Lady Gaga på Avicii Arena var kompromisslös pop i högform och väldigt teatralisk, medan Billie Eilish på samma plats visade hur intim en arenakonsert faktiskt kan kännas när artisten vågar skala bort det onödiga.
Radiohead i Köpenhamn stack dock ut. Inte för att det var störst eller mest påkostat, utan för att det var Radiohead – ett band som fortfarande vägrar bli ett nostalgiprojekt och som hellre skaver än levererar det väntade. Det var ett privilegium att få vara där.
Alla konserter var dock inte segrar. Håkan Hellström, annars sinnebilden av spontanitet och små variationer som gör varje kväll unik, valde i år att köra exakt samma konsert två kvällar i rad. Det var förvånande – och, ärligt talat, en besvikelse. När man vet vad han brukar vara kapabel till känns upprepning mer som bekvämlighet än konstnärligt val. Det fick oss att bli glada åt att sålt biljetterna till den tredje kvällen.
Samtidigt var det just bredden som gjorde 2025 till ett så starkt musikår. För medan arenorna dominerade rubrikerna, var det de mindre spelningarna som påminde om musikens grundform. Division 7 på Fållan – svettigt, direkt och utan filter. Men Without Hats på Hus 7 – ett stycke levande musikhistoria i ett rum som passade perfekt. Avantgardet i Mariefred visade att starka texter fortfarande biter bäst när man står nära scenen. Och The Lottery Winners på Debaser bekräftade att vissa band bara behöver en timme och ett engagerat rum för att kännas självklara.
Att Viagra Boys numera är ett arenaband är dessutom något jag fortfarande ler åt. Ett band som en gång kändes för stökigt, för konstigt, för obekvämt – och som nu fyller de största rummen. Det är inte bara skitkul, det är hoppfullt. För bakom alla personliga höjdpunkter finns en större önskan: att fler band faktiskt ska kunna livnära sig på sin musik. Att det ska gå att växa, utan att slipa bort det som gjorde dem intressanta från början.
När jag ser tillbaka på musikåret 2025 är det inte en enskild konsert som definierar det, utan rörelsen mellan det stora och det lilla. Mellan Wembley och Hus 7. Mellan konfettikanoner och trasiga monitorer. Det var ett år som påminde mig om att livemusik inte handlar om format – utan om närvaro. Och om att, för några timmar, få känna att världen är exakt så stor som scenen framför en. 2025 bjöd på 313 artister/band som jag sett live. Nu en liten paus innan vi startar upp musikåret 2026.
Musikakter jag garanterat kommer att följa 2026, och gå om de spelar i min närhet.
Division 7 – som fortsätter att växa
Avantgardet – Missar aldrig en spelning om jag kan gå
Boko Yout – Så roliga live
Lars Winnerbäck – Rösten, säger bara rösten
The Molotovs – Rolig engelsk syskon-punk
Valter Nilsson – På väg mot sitt stora genombrott och jag följer gärna med på resan
Svart Tulpan – Smart svensk pop
Civil polis – Smartare svensk pop
Terra – svensk poprock från västkusten
Har du tips på något jag ska följa. Pinga mig på instagram.