Det är uppenbart redan innan konserten ens har börjat: Lordes värld har blivit för stor för Annexet. För första gången på den här scenen står en massiv LED-skärm uppställd som om vi befann oss i en fullskalig arena, och i slutet av publikhavet tronar till och med en mindre B-scen. Annexet känns plötsligt mer som ett växthus än en arena – något som bara tillfälligt kan rymma all den energi och estetik som Lorde bär med sig.
Lorde, som ridit på en våg av världshits i över ett decennium samtidigt som hon lyckats behålla sin ikoniska mystik, kommer till Stockholm med en slutsåld turné och det nya albumet Virgin. Det är en skiva som kretsar kring transformation, frigörelse och den ofta brutala processen att bli någon ny. Den tematiska avskalheten genomsyrar också scenografin: ett enda stort LED-block och ett kyligt blått ljus som då och då spricker upp i olika strålar. Minimalism som känns lika genomtänkt som skoningslös.
Konfrontation från första stund
Redan tidigt står det klart att kvällen handlar om att blotta sig – och att utmana. I den magnifika ”Broken glass” levererar Lorde texten med stötvisa, frustrerade utbrott, medan hon rör sig spastiskt över scenen och sliter i sitt bälte som om hon försökte bryta sig fri från något osynligt. ”Favourite daughter” blir ett flyktförsök, där hon rusar över scenen som ett jagat djur, undan de krav och förväntningar som följer med att vara både någons dotter och någons idol.
Trots de enorma produktionselementen känns enigheten intakt. Lorde möter publiken med sin fortfarande mytiska, halvt ogripbara aura – men hon öppnar samtidigt luckor in mot något helt privat.
Elektroniskt mörker – men med sprickor av rå energi
Den dominerande ljudbilden är hennes mörka, industriellt färgade electropop. Men live får låtarna andra nyanser. ”If she could see me now” – med sin tydliga flirt med den gamla ”Suga Suga”-melodin – kläs i rockigare gitarrer som lyfter den från polerad pop till något med vassa kanter. Det finns en lust här att skruva sönder och skruva ihop sig själv i realtid.
Och när Lorde gör sig som mest avklädd, både bildligt och bokstavligt, känns det som att Annexet plötsligt rymmer mer än bara publik. När hon redan dragit av sig sina jeans och förklarar att ”Grwm” skrevs i duschen och därför måste sjungas blöt, för att sedan hälla vatten över sig medan kameran zoomar in på hennes mage och projicerar den över hela arenan – då är det som om hon suddar ut gränsen mellan ritual och konsert.
Ett Annexet som aldrig varit så intimt
Trots att Lorde numera hör hemma på arenor och festivalers största scener, behåller hon den intima närheten som alltid varit hennes signum. När ”David” drar igång lämnar hon huvudscenen och vandrar genom publiken till den lilla B-scenen. Annexet, som så ofta kan kännas som en logistisk kompromiss, förvandlas plötsligt till en gemensam kropp av värme och rörelse.
Och när den avslutande ”Ribs” startar, och det isande ljuset övergår i ett gyllene sken som pulserar i hennes hand, når kvällen sitt mest förtätade ögonblick. Under den vildaste dansen är avståndet mellan publiken och Lorde helt utsuddat. Det är som om hela rummet andas i samma takt.
Slutsats
Lorde är egentligen för stor för Annexet – men det är just därför konserten blir så magisk. Det komprimerade formatet skapar en intensitet som större arenor ofta saknar. Det är klaustrofobiskt, euforiskt och alldeles, alldeles nära.
En kväll där Lorde både rev ner och byggde upp sig själv – och tog oss med på hela resan.