Wolf Alice – Annexet Stockholm – Betyg 4
När Wolf Alice intar Annexet denna kyliga novemberkväll är det inte bara ett band som står på scen, utan ett helt spektrum av uttryck. Från explosiv rock till stilla, svävande vemod – allt ryms inom deras ljudvärld. Och det är just den växlingen, mellan brutal kraft och skör intensitet, som gör att kvällen aldrig stagnerar.
Publiken är blandad: unga fans längst fram med telefonerna redo, äldre lyssnare lite längre bak som följt bandet sedan My Love Is Cool 2015. När Ellie Rowsell kliver fram i det blåvita ljuset i något som ser ut som en baddräkt och inleder med “Thorns”, drar ett sus genom publiken – ett sådant där ögonblick när man känner att något laddat är på gång.
Wolf Alice har alltid balanserat mellan indie och arenarock, men här låter de större än någonsin. “Formidable Cool” och “Delicious Things” får golvet att vibrera, driven av Joff Oddie på gitarr och Theo Ellis på bas, medan trummisen Joel Amey håller allt samman med kirurgisk precision. Men det är Ellie Rowsells röst som gör skillnaden – den kan vara silkestunn och nästan viskande i ena ögonblicket, för att sedan skära genom ljudväggen i nästa. Internationella recensenter har kallat henne “flawless” och “one of the most magnetic frontwomen in modern rock” – och det är lätt att förstå varför.
“How Can I Make It OK?” blir ett av kvällens höjdpunkter, en låt som både lyfter och sårar på samma gång. Raderna ekar genom Annexet, och när refrängen bryter ut ser man flera i publiken blunda, som om de befann sig i något helt eget rum. Den typen av känslomässig närvaro är svår att fejka – Wolf Alice bjuder inte bara på ljud, de bjuder på tillstånd.
Sedan följer en mer explosiv sektion: “Your Loves Whore”, “Smile” och “Lipstick on a glas”. Ljuset blir hårdare, ljudet råare. Annexet, som ibland kan kännas kallt och avlägset, fylls nu av en fysisk energi som får hela publikhavet att röra sig. Här någonstans visar Wolf Alice varför de fortfarande känns så angelägna: de låter som ett band som slåss mot stagnationen, som vägrar låta sin musik bli bekväm.
Mot slutet kommer den personliga favoriten “Play the greatest hits”, och den totalt krossar oss. Ellie på Megafon. Bandet bara öser på, och jag bara älskar det. Röken tätnar, ljuset skiftar mellan djupt rött och kallt blått – ett visuellt crescendo som matchar musiken perfekt. När sista tonen tonar ut står många kvar, som om de behövde en stund för att komma tillbaka till verkligheten.
Strax efteråt står hela bandet långt fram på scenen, och har en låt med stämsång. Just blandningen de vågar ha, från mangel till stämsång gör Wolf Alice speciella live.
Wolf Alice är inte ett band som försöker imponera med volym eller poser – de imponerar genom kontrast. De är lika starka i det stillsamma som i det vilda, lika trovärdiga i viskningen som i vrålet. I en tid när många band slipar bort sina kanter för att passa algoritmernas logik, känns deras oförutsägbarhet nästan rebellisk.
Annexet-konserten visade ett band i full kontroll men utan rädsla att förlora sig själva. Wolf Alice har alltid handlat om att röra sig mellan ytterligheter – och den här kvällen i Stockholm var inget undantag. Det var kraft, kaos och klarhet i samma andetag. Detta var europapremären på den pågående turnén.