Fållan, Stockholm – 25 oktober 2025
Det finns något nästan arktiskt över Ásgeir. Inte bara i hans isländska ursprung, utan i hela uttrycket: den svala rösten, det dova vemodet, och den känsla av ödslig skönhet som genomsyrar allt han gör. På Fållan i Stockholm levererade han en konsert som kändes tydligt tvådelad – en resa mellan det elektroniska och det organiskt avskalade.
Den första delen byggde på de mer elektroniska låtarna ur hans senare produktion. Pulserande synthar, programmerade rytmer och ett ljus som skiftade i kalla nyanser gav konserten en hypnotisk ton. Publiken gungade stillsamt, nästan andäktigt, i det där mellanrummet mellan klubb och kontemplation. Ásgeirs röst, den där unikt ljusa och spröda tenoren, svävade ovanpå beatsen som dimma över ett vinterhav.
Men det var i den andra delen – när han satte sig med gitarren – som kvällen verkligen hittade sitt hjärta. Då skalades allt ner till det väsentliga: röst, text, strängar. Plötsligt fanns den där intimiteten som ofta går förlorad i elektroniska produktioner. Låtar som “King and Cross” och “Going Home” lät både närmare och mer mänskliga. Publiken tystnade, och det blev nästan som att vi satt i ett vardagsrum snarare än en konsertlokal.
Den kontrasten – mellan det kyligt programmerade och det varmt handspelade – blev kvällens styrka. Det var som att Ásgeir ville visa båda sidorna av sitt konstnärskap: teknikens precision och naturens enkelhet.
När sista tonen klingade ut stod det klart att den där isländska melankolin fortfarande är hans främsta drivkraft, oavsett om den uttrycks genom en laptop eller en trägitarr.
Betyg: 4 av 5
En stillsam men stark kväll – som började i elektronisk kyla och slutade i mänsklig värme.
x
Fållan, Stockholm – 28 oktober 2025
Det finns något nästan arktiskt över Ásgeir. Inte bara i hans isländska ursprung, utan i hela uttrycket: den svala rösten, det dova vemodet, och den känsla av ödslig skönhet som genomsyrar allt han gör. På Fållan i Stockholm levererade han en konsert som kändes tydligt tvådelad – en resa mellan det elektroniska och det organiskt avskalade.
Den första delen byggde på de mer elektroniska låtarna ur hans senare produktion. Pulserande synthar, programmerade rytmer och ett ljus som skiftade i kalla nyanser gav konserten en hypnotisk ton. Publiken gungade stillsamt, nästan andäktigt, i det där mellanrummet mellan klubb och kontemplation. Ásgeirs röst, den där unikt ljusa och spröda tenoren, svävade ovanpå beatsen som dimma över ett vinterhav.
Men det var i den andra delen – när han satte sig med gitarren – som kvällen verkligen hittade sitt hjärta. Då skalades allt ner till det väsentliga: röst, text, strängar. Plötsligt fanns den där intimiteten som ofta går förlorad i elektroniska produktioner. Låtar som “King and Cross” och “Going Home” lät både närmare och mer mänskliga. Publiken tystnade, och det blev nästan som att vi satt i ett vardagsrum snarare än en konsertlokal.
Den kontrasten – mellan det kyligt programmerade och det varmt handspelade – blev kvällens styrka. Det var som att Ásgeir ville visa båda sidorna av sitt konstnärskap: teknikens precision och naturens enkelhet.
När sista tonen klingade ut stod det klart att den där isländska melankolin fortfarande är hans främsta drivkraft, oavsett om den uttrycks genom en laptop eller en trägitarr.
Betyg: 4 av 5
En stillsam men stark kväll – som började i elektronisk kyla och slutade i mänsklig värme.