Det var något nästan symboliskt med att bara halva Globen var öppen för kvällens konsert med Flo Rida. B-läktaren var helt tom, och scenen stod ganska långt fram i arenan. En artist som en gång dominerade listorna världen över, men som nu snarare är ett nostalgiskt namn än en aktuell superstjärna. Arenan var bara halvfull – och känslan i början av kvällen speglade det.
Det började rätt trevande. Publiken var peppad, men inte riktigt medryckt. Flo Rida kom ut med sitt välkända självförtroende, och ett leende som visade att han var där för att ha kul. Men det kändes som att energin studsade lite – som om både han och publiken försökte hitta rytmen. Det hjälpte inte att spruta ner publiken med champagne.
Ljudet var ojämnt. Basen saknade tryck, och flera gånger drunknade sången i bakgrundsspår och effekter. Övergångarna mellan låtarna haltade, och tempot föll varje gång han pratade lite för länge mellan numren. Under de första 30–40 minuterna kändes showen mer som en varm repetition än en helgjuten konsert. Det som händer i Stockholm stannar i Stockholm.
Men så hände något.
När han plockade fram de riktigt stora hitsen – “Whistle”, “Club Can’t Handle Me” och “Good Feeling” – förändrades stämningen. Folk ställde sig upp. Hoppandet fick min läktare att gunga så att risken fanns att jag skulle bli sjösjuk. Mobilkamerorna åkte fram. Det var som att publiken – och kanske även Flo Rida själv – äntligen hittade tillbaka till det som gjorde honom stor från början: de medryckande, enkla refrängerna och festen i varje beat.
Bakom honom stod Flo Fusion, ett samspelt band som bidrog till att lyfta ljudet och skapa mer liv i låtarna. Tillsammans med sina dansare och musiker tog Flo Rida kontroll över scenen – och publiken. Han bjöd upp fans på scen, kastade ut rosor och, och slängde Tequila över de främsta raderna. Det hela fick mer karneval än konsert över sig.
När han dessutom uppmärksammade ”birthday girl Emily” i publiken och lät hela arenan gratulera henne, blev stämningen ännu varmare. Det märktes att han verkligen ville skapa en gemensam upplevelse – inte bara stå och dra av sina gamla hits.
Den andra halvan av konserten var nästan som ett helt annat gig. Publiken sjöng med, dansade, skrattade – och Flo Rida levererade. Det blev dansgolvskänsla i gångarna, och arenan lyste upp, bokstavligen, när telefonlampor vajade i takt till refrängerna. Flo Rida gjorde två turer ut i arenan, ridandes på en vakts axlar.
När “Troublemaker” kom som avslutning var stämningen på topp. Golvet kokade. Det var precis det alla hade väntat på – och det var där konserten till slut nådde sitt klimax.
Aldrig magiskt
Flo Rida på Avicii Arena var långt ifrån en perfekt kväll. En halvfull arena, ojämnt ljud och en trevande första halva drog ner helhetsintrycket. Ett jäkla uppmanande om att festa, skapar ingen feststämning. Men när konserten väl kom igång, och när Flo Rida lutade sig mot sina starkaste kort, blev det en varm, charmig och bitvis överraskande storslagen nostalgikväll – komplett med rosor, champagne och födelsedagsfirande på scen.
Det blev aldrig magiskt, men det blev bättre än väntat. Den andra halvan räddade helheten.