Benson Boone – Avicii arena – Betyg 2,5
Att Benson Boone, med bara två album på CV:t, avslutar sin första världsturné i en svensk arena vid kanten av norra polcirkeln är mer än bara en bragd – det är ett kvitto på hur okomplicerat hans popgrepp fungerar. Avicii Arena är fylld till sista raden, vi har själva fått en plats allra högst upp på det tredje etaget. Där nere bland konfetti och merch syns till och med en liten kille i glittrig kroppsstrumpa och slokande lösmustasch, som om Boone hade en egen superhjälteuniform.
En show som vill allt – utom att låta musiken tala
Över arenagolvet ligger en gigantisk röd tunga, avslutad i något som inte kan beskrivas som annat än testikelform. Fyra minuter efter utsatt tid skjuts Boones biceps upp ur scenen. Sex sekunder senare kommer den första backflipen, mött av ett vrål som hade räckt till ett VM-skifte i friidrott. Här märks det direkt: detta är en artist som är lika delar gymnast och popstjärna.
Problemet är bara att i den här ekvationen känns musiken som statisten. Boones stil är en sorts TikTok-kompatibel popkarikatyr, någonstans mellan poolskötare och 70-talsbasist, med en falsett som ylar över arrangemang som lika gärna kunde vara AI-genererad festivalkaraoke. Visst sjunger han bra – särskilt när han i ”Drunk in my mind” drar på ordentligt – men även den mest vältränade röst kan låta själlös i fel kostym.
När låtarna försvinner i rökridån
Det finns ögonblick där musiken nästan lyckas tränga igenom överljudet av pyro och brygga-till-backflip-moments. Pianoballaden ”Take me home” landar som en påminnelse om vad Boone faktiskt kan bli, ett försiktigt steg in i en värld där Billy Joel möter Don McLean. ”Mr Electric Blue” är så kitschig att den plötsligt blir charmig, och för ett ögonblick får gympan vila.
Men alltför ofta kör bandet över låtarna som en lastbil i nedförsbacke. Det mullrar, blinkar, hissas, slungas – allt samtidigt. Varje refräng är så hårt polerad att melodierna blir som plast: blanka, hållbara, och helt utan själ.
När showmanship blir alibi
På sociala medier har Boone fått titlar som ”Generation Alphas Jason Mraz” och ”Harry Styles på vikariat”. Och ändå – här står han, älskad av tusentals. Kanske är förklaringen just den sak som kritikerna brukar glömma: showmanship. Boone är en artist som inte behöver musik för att få publiken att skrika. Det räcker med en volt. Ett leende. En gigantisk lampskärm han plötsligt svänger i, som om han gör audition för ”Stjärnornas hopp”.
När ”American Heart” exploderar i arenans fetaste konfettikanon är det nästan ingen som reflekterar över att låten i sig ekar tom. Den försvinner i fyrverkerierna – och kanske är det just poängen.
En stjärna i början av något – men vad?
I monologerna försöker Boone visa att han är mer än viral energi. Inför ”In the Stars” pratar han länge om sorg, förlust och död, och det är stundtals gripande. Men när han sedan väver in gitarrpartier från ”Purple Rain” blir det mer som ett gymnasieproffs som lånar extra glans än som en konstnär med eget uttryck.
Benson Boone har rösten, kroppen, volterna, publikfrieriet. Han har till och med sin egen merch-estetik med vänarmband och lösmustascher. Det enda han saknar är musiken som får allt att bli större än ytan.
Just nu är han en fantastisk showman i jakt på låtar som kan matcha magrutorna. När han väl hittar dem – då lär ingen längre skratta åt genombrottet. Men tills dess är Benson Boone mest en musikalisk medelmåtta gömd i en mycket dyr showkostym.