Tommy Cash – Slaktkyrkan – Betyg 1
Tommy Cash har alltid haft en aura av galenskap och gränsöverskridande konstnärlighet omkring sig. Den estniske artisten har gjort sig känd för att utmana publikens förväntningar, blanda humor med allvar och skapa en slags postmodern pop‐performance som ingen riktigt vet hur man ska tolka. Men på Slaktkyrkan blev det mest en påminnelse om hur tunn den linjen kan vara mellan konst och kaos – och när energin försvinner, återstår bara ett monotont dån.
Kvällen började lovande. Stroboskopljus, mörker, bas som fick väggarna att vibrera. Publiken, ett märkligt hopkok av klubbkids, nyfikna kulturfolk och fans av Espresso Macchiato, verkade redo för något udda. Vi får direkt Espresso Macchiato, ok då var hiten avklarad. Men sen efter några ytterligare låtar stod det klart att detta inte skulle bli en resa genom Cashs kreativa universum – snarare en enveten vandring längs samma elektroniska stig.
Musiken var stundtals aggressiv, stundtals seg, men nästan alltid likadan. En stadig, malande techno‐puls utan riktning. Det saknades melodier, dynamik, känsla. Det kändes som att stå på en efterfest som någon glömt stänga av. Visuellt var det lika splittrat – en blandning av flimmer, videosnuttar och poser som kanske ville vara konst men mest kändes tomma. Lite kul att han bjöd upp Gūnter som exempel på svensk artist, även om jag inte håller med om att han la grunden för ABBA och Zarah Larsson.
När Espresso Macchiato till slut kom för andra gången, gick publiken äntligen igång ett hack till. Alla sjöng med, filmade, log. I ett kort ögonblick fick man känslan av att det här ändå kunde vara ganska kul. Men låten tog slut, och allt föll tillbaka till samma tunga, trötta överdrivna bas. Resten av konserten blev en upprepning av det man redan hört – och sett – till leda.
Tommy Cash har byggt sitt varumärke på att överraska, på att vara den där artisten som ingen riktigt förstår men alla pratar om. Problemet är att när musiken inte håller, hjälper inga provokationer i världen. I Slaktkyrkans mörker blev det tydligt: bakom fasaden finns inte mycket kvar.
Betyg: 1/5
En kväll som lovade galenskap och konstnärlig frihet men mest bjöd på trött techno, överdriven show och en känsla av att Tommy Cash själv hellre ville vara någon annanstans.