Med ett nytt album i bagaget och en viralt förankrad fanbas i ryggen intog Will Paquin scenen på Hus 7 den 17 november. Det blev en kväll där det lågmälda och det explosiva samsades i ett gitarrdrivet känslokaos – ett uttryck som både skavde och förlöste.
Det är lätt att avfärda Paquin som ännu en TikTok-född singer-songwriter med snärtiga riff och ironiska texter. Men på Hus 7 visade han att han är något mer: en artist som vågar låta det skeva ta plats, som inte räds att blotta sig mitt i ett uppbrott, mitt i livet. Nya albumet Hahaha – skrivet på vägarna, i rörelse – är en samling låtar som pendlar mellan viskande sovrumspoetik och psykedelisk urladdning. Live blir det en annan sak. En bättre sak.
Scenen på Hus 7 är liten, men Paquin fyller den med en närvaro som är både nervig och självklar. Jag står där och väntar på en av sina mest kända låtar, Chandelier, och publiken svarar med ett unisont vrål när den äntligen kommer. Det är en låt som i sin virala form är lätt att konsumera, men här får den kropp. Gitarren är skitig, rösten sprucken, och det är just i sprickorna som Paquin är som bäst. Men i väntan på Chandelier, får jag många höjdpunkter och snyggt gitarrspel.
Kvällens mest drabbande stund kommer halvvägs in i setet, när han ensam på scen framför en ny låt – ännu obetitlad – med bara akustisk gitarr och en röst som bär spår av både Elliott Smith och tidig Sufjan Stevens. Det är lågmält, men inte försiktigt. Det är sårbart, men aldrig sentimentalt.
Bandet – tajt men tillåtande – ger honom utrymme att växa. De är bara tre på scenen, trummorna är återhållna, basen följsam, och gitarren får skära genom ljudbilden som känslomässiga skalpeller. Det är ett ljudlandskap som påminner om 70-talets folkrock, men med en modern nerv.
Supportakten Beast Beast, med sin retrodoftande blandning av jazz, soul och rock’n’roll, fungerar som en passande kontrast. Deras EP Just for a second har redan börjat cirkulera i Stockholms musikunderground, och deras öppning sätter tonen för en kväll där det organiska får råda.
Will Paquin på Hus 7 är inte en perfekt konsert. Men det är heller inte meningen. Det är en kväll som bär på något rått, något ofärdigt – och just därför något verkligt. I en tid där det polerade ofta får dominera, är det en lättnad att se en artist som vågar vara trasig.
Och kanske är det just där Paquins storhet ligger: i förmågan att göra det privata allmängiltigt, att låta det personliga bli politiskt – utan att någonsin höja rösten.